Strelitzia reginae: blomman som pollineras av fåglarnas fötter

På engelska kallas den bird of paradise, efter blommans fågellika form: ett vågrätt, spetsigt hölsterblad håller en solfjäder av orange och blå kronblad, så att helheten liknar ett fågelhuvud med en näbb. Men Strelitzia reginae är knuten till fåglar på ett långt mer konkret sätt än blott likhet. Den använder dem för pollinering, den gör det med ett knep som är nästan unikt i växtriket, och samtidigt döljer den ett pigment i sina frön som annars bara är känt från djur.

Blomman som sittpinne: pollinering via fötterna

I sitt sydafrikanska hemland pollineras Strelitzia reginae av solfåglar (Nectariniidae). Blomman är byggd som en sittpinne för just dessa fåglar. De blå kronbladen är delvis sammanvuxna till en pilformad struktur som skjuter ut vågrätt, och det är här fågeln landar för att nå nektarn vid blommans bas. Under fågelns tyngd viker strukturen upp sig och blottar ståndarna som är gömda inuti. Pollenet avsätts inte på fågelns huvud eller näbb utan på dess fötter, och förs till märket vid nästa blomma (Oxford Plants 400). Denna fotpollinering är, såvitt känt, nästan unik: Strelitzia betraktas som det enda växtsläkte som pollineras av fåglarnas fötter.

Ser man närmare på en enskild blomma består den av tre orange foderblad och tre blå kronblad. Två av de blå kronbladen är sammanvuxna till den pil som fågeln sitter på, vilken döljer både ståndarna och stiftet. Det är en ovanlig arbetsfördelning: de klarröda foderbladen ger signalen, medan de sammanvuxna kronbladen har blivit ett precist mekaniskt verktyg.

Blomman bär alla kännetecken på vad botaniker kallar fågelpollineringssyndromet: starka röda och orange färger, som fåglar ser väl, ingen doft, som fåglar inte behöver, och riklig, utspädd nektar djupt i blomman. En viktig skillnad mellan de afrikanska solfåglarna och de amerikanska kolibrierna är att solfåglar sitter snarare än svävar. Det är därför solfågelpollinerade blommor som Strelitzia har en fast sittpinne, medan kolibriblommor typiskt hänger fritt utan något att landa på.

Mekanismen är precis och viktutlöst, inte slumpmässig. Blomman öppnar sig bara när något av rätt vikt landar på rätt plats, och det säkerställer att pollenet hamnar på en pollinatör snarare än att spridas ut. Blommorna sitter också flera tillsammans i det vågräta hölsterbladet och öppnar sig en i taget under flera dagar, så en fågel har anledning att återvända. Att arten pollineras effektivt av fåglar även utanför Sydafrika, där den odlas, visar hur robust systemet är (South African Journal of Botany 2010).

Bilirubin: ett djurpigment i en växt

De starka färgerna är inte bara för syns skull. År 2010 fann en forskargrupp ledd av Cary Pirone något oväntat i Strelitzia reginae: bilirubin (Pirone et al. 2010). Bilirubin är ett gulorange pigment som de flesta känner från djur, där det bildas vid nedbrytningen av hemoglobin och ger det gula i blåmärken och gulsot. Det hade aldrig tidigare påvisats som pigment i en växt.

Pigmentet visade sig vara det huvudsakliga färgämnet i artens orange fröarillus, med mindre mängder i foderbladen. Bilirubin tillhör gruppen tetrapyrroler, som annars är känd från klorofyll och från blodets syretransport, men till skillnad från dessa ger bilirubin här en synlig skådefärg. Fram till dess kände man inga tetrapyrroler som gav skådefärg i växter, vilket är anledningen till att fyndet var mer än en kuriositet (Pirone et al. 2010).

Forskarna identifierade pigmentet med vätskekromatografi och masspektrometri, och kunde därmed utesluta att det bara rörde sig om en besläktad förening. Upptäckten förde Strelitzia till den korta listan över fall där gränsen mellan växternas och djurens kemi visar sig vara mer genomtränglig än läroböcker länge antog.

Varje färg har sin egen funktion. Kronbladens intensiva blå framställs genom en annan mekanism än den orange arillusen, och arillusen själv sitter som en klar, starkt färgad tofs på det i övrigt mörka fröet. Det är ingen tillfällighet: en iögonfallande beklädnad är en klassisk signal till fåglar om att det finns något ätligt här, och fåglarna sprider i gengäld fröna. Bilirubin har sedan dess påträffats i flera växtarter, men Strelitzia reginae var den första, och den orange beklädnaden runt fröet är fortfarande skolexemplet. En blomma som liknar en fågel visade sig till slut dela ett pigment också med djuren.

Från Sydafrikas flodstränder, uppkallad efter en drottning

Strelitzia reginae Banks tillhör familjen Strelitziaceae och släktet Strelitzia, en liten grupp fleråriga, stjälklösa till trädlika växter från södra Afrika, bland dem den höga Strelitzia nicolai med vita blommor. Familjen hör till ordningen Zingiberales, densamma som bananerna, och släktskapet syns i de stora, paddelformade blad som sitter i en solfjäder från basen. Strelitzia reginae bildar ingen egentlig stam utan växer i täta tuvor, och den är långsam: från frö kan det ta flera år innan den blommar.

Arten är inhemsk i östra Sydafrika, i Eastern Cape, där den växer längs flodstränder och i kustnära buskmarker. Därifrån har den sedan spritt sig till varma regioner över hela världen och är i dag bland de mest igenkännbara prydnadsväxterna av alla, inte minst som snittblomma, eftersom de styva stjälkarna håller sig länge.

Släktet rymmer bara en handfull arter, och Strelitzia reginae är den överlägset mest odlade av dem. I Sydafrika är växten en välkänd symbol, och internationellt har den blivit en av blomsterhandelns fasta ikoner. Bakom den statusen ligger dock en art vars biologi är fint avstämd till ett särskilt samspel med särskilda fåglar i ett särskilt landskap, och som blommar villigt endast när den får tillräckligt med ljus och värme.

Namnet bär ett stycke europeisk hovhistoria. Både släktnamnet Strelitzia och artepitetet reginae, “drottningens”, hedrar drottning Charlotte av Mecklenburg-Strelitz, gemål till den brittiske kungen Georg III. Arten beskrevs 1789 i Hortus Kewensis, William Aitons verk om Kews växter, där Sir Joseph Banks var den ledande gestalten, och namnet tillskrivs Banks. Växten man köper i en kruka är densamma vars blomma, i det vilda, öppnar sig under tyngden av en solfågel, pudrar pollen på dess fötter och gömmer ett djurpigment i sina frön. Få krukväxter bär så mycket ovanlig biologi i en form som de flesta bara ser som dekoration.

Källor

• Oxford University Plants 400: Strelitzia reginae. https://herbaria.plants.ox.ac.uk/bol/plants400/Profiles/st/Strelitzia
• Efficient avian pollination of Strelitzia reginae outside of South Africa (2010). South African Journal of Botany. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0254629910002462
• Pirone, C. et al. (2010). The Animal Pigment Bilirubin Identified in Strelitzia reginae, the Bird of Paradise Flower. HortScience 45(9). Coverage: https://phys.org/news/2010-09-discovery-bilirubin.html
• GBIF Secretariat. Strelitzia reginae Banks. GBIF Backbone Taxonomy. https://www.gbif.org/species/2763116
• Plants of the World Online (POWO), Kew. Strelitzia reginae Banks. https://powo.science.kew.org/

Bilder

I appen

- odlar den här växten

- har den på önskelistan